”Ni var fantastiska!” jag bokstavligt talat slänger mig runt halsen på Louis när vi möter killarna backstage. De ser trötta ut och svetten droppar, men ändå kan de inte sluta le. Jag känner ett styng av avund. Jag vill också hålla på med det där. Sjunga inför en publik av tusentals skrikande fans. Jag hör Remis gälla röst i bakhuvudet, ” … det är en fantastisk chans för dig att bli någonting ...”

Jag försöker skaka av mig tankarna, och återgår till att ägna Louis all min fokus. ”Ni skulle ha sett hur vi dansade.”

Louis skrattar och slänger med håret som har åkt ner i ögonen. ”Vilken stämning, alltså. Men nu är jag jättetörstig.”

Han hinner knappt prata till punkt innan en assistent räcker honom en vattenflaska. Jag iakttar imponerat händelsen. Tänk att få exakt vad man vill ha, bara så där.

”Du var jätteduktig, duktigast av alla”, berömmer Remi och överöser Harry med tungkyssar. Vi andra himlar med ögonen och tittar besvärat bort.

”Skaffa ett rum”, flinar Niall och slår sig ner på en svart lädersoffa. Remi drar sig undan från Harry och himlar med ögonen.

”Det har vi”, säger hon och lägger armarna i kors. ”Och vi kommer minsann …”

”Okej, det räcker nog gumman”, avbryter Harry generat och lägger armarna runt sin flickvän. Han har på sig ett ärmlöst linne, så att man kan se hela hans tatuerade armar. Jag lägger även märke till att han är ganska så muskulös. Det hade jag inte förväntat mig, med tanke på hur smala hans ben ser ut i de där jeansen. Remi ler triumferat, som för att säga han är min! Ja tack, vi vet det - med tanke på hur era tungor var i varandras munnar för några sekunder sedan. Hur mycket jag än imponeras av Remis och Harrys förhållande, kan deras hångelsessioner bli lite väl mycket ibland.

”Så, vem följer med ut för att fira avsparken av turnén?” frågar Louis som slagit sig ner i soffan bredvid Niall.

”Fan heller”, suckar Zayn och lutar sig mot en läskautomat som står i rummet vi befinner oss i. ”Jag ska hem och sova, så att jag orkar träffa Perrie imorgon bitti.”

”Liam?” frågar Louis.

”Jag är jättetrött, förlåt Lou.”

”Niall?”

”Varför inte?” flinar Niall och lägger armen runt Louis där de sitter tillsammans på soffan. ”Tjejerna och Harry då?”

”Jag är på”, säger jag. Nog för att allt hoppande och sjungande har varit utmattande, men jag hoppar aldrig över en natt ute med Louis. Killen kan bli helvild när han har druckit. Vildare än vanligt, till och med.

”Vi ska dra oss hemåt”, säger Remi och kramar sin pojkväns hand. Harry ser förvånat på henne, men säger ingenting. Remi har rätt, han är verkligen världens bästa pojkvän.

”Det blir alltså bara jag, Lee och Niall”, bekräftar Louis och använder det där smeknamnet jag bara hatar. Nog för att mitt namn kan vara lite krångligt, men Lee?

”Japp”, bekräftar Niall med tjock irländsk accent. ”Men vi kommer att ha det trevligt, eller hur Lee?”

Jag nickar till svar. Det tvivlar jag inte ett ögonblick på.

När jag vaknar morgonen därpå är allting suddigt. Jag kan inte minnas vart jag är, eller vad som hände innan jag somnade. Allt jag ser är en tova av brunt, trassligt hår. Plötsligt minns jag. Jag, Niall och Louis besökte en klubb i norra London, där vi träffade några gemensamma vänner. Jag kommer ihåg att vi blev fulla, allihopa, och att vi rände upp och ner för gatorna och skrek olika könsord tills solen syntes i horisonten. Då sa vi hejdå till Niall och jag och Louis stack hem till mig, där vi alltså måste vara nu. Jag sträcker ut handen på den inte så längre tomma sidan av sängen, och känner varm hud. Louis grymtar till och vänder sig om, så att hans ansikte är vänt mot mig. Ögonen är fortfarande stängda, och han ser ut att sova djupt. Det känns lite konstigt, att ligga såhär i samma säng, tätt ihop. Men vi är ju bästa vänner, så det kanske inte är så konstigt egentligen. Jag har sovit i samma säng som Remi massvis med gånger, utan att det har känts konstigt alls. Det borde vara samma sak med Louis. Men varför känns det då så annorlunda? Kanske för att han är kille. För att han har en ni-vet-vad.

Jag vill helst bara ligga så hela morgonen, och titta när han sover – känna hans andetag i ansiktet och se hur hans läppar rör sig – men tyvärr avbryts jag av det irriterande ringandet från dörrklockan. Jag måste nästan dra mig själv ur sängen och ut ur hallen. Benen känns vingliga och huvudet gör ont av den stora mängd alkohol jag hällt i mig under natten. Det är inte utan ansträngningar jag släpar mig fram till dörren och trycker ner handtaget. Jag vet inte vem jag förväntar mig, kanske någon av Cocos kompisar, eller hyresvärden. Hur som helst förväntar jag mig inte personen som verkligen står där. Harry Styles.

”Hej”, mumlar han, uppenbart generad över sitt närvarande. Situationen förbättras knappast av att jag ser ut som något katten släpat in – med utkletat smink, håret på ända och iförd samma klänning jag dragit på mig innan vi begav oss ut kvällen innan.

”Hej”, mumlar jag tillbaks. Jag kanske borde bjuda in honom i lägenheten, men först är jag faktiskt nyfiken på att veta vad han vill. Det kan inte vara utan anledning, för Harry har aldrig besökt mig i min lägenhet förut.

”Jo”, börjar han, men rösten stakar sig redan efter första stavelsen. Han tittar ner i golvet, och jag lägger märke till att han har på sig ett par bruna boots. Av någon anledning har jag alltid tyckt om boots på killar, och tycker det är synd att så få vågar sig på det. ”Jag behöver typ din hjälp … ”

”Med vad?” jag har fortfarande inte bett honom att stiga in, utan betraktar honom där han står i dörröppningen – iförd en svart kappa och de obligatoriska tajta jeansen.

”Vi har typ bråkat”, mumlar han skamset. Jag ser honom chockat i ögonen. Gröna som jadestenar och fulla av ren sorg.

”Du och Remi?” jag kan inte hjälpa att låta förvånad. Remi och Harry har aldrig bråkat innan. De är ju det perfekta paret, definitionen av sann kärlek. Jag har alltid trott att de ska hålla ihop tills dagen de dör. Harry nickar, och jag känner mig tvingad att släppa in honom. Han hänger av sig ytterkläderna i hallen och följer efter mig till det kombinerade vardagsrummet/köket, där han slår sig ner på den gråa tygsoffan. ”Fan”, mumlar han och lägger huvudet i händerna. ”Fan!”

”Vad har hänt egentligen?” frågar jag och slår mig ner på fåtöljen mittemot. Jag känner inte Harry tillräckligt bra för att lägga armen om honom.

”Vårt jubileum”, mumlar han ner i handflatorna. ”Hur fan kunde jag glömma. Hon frågade var det var för dag på fredag, och jag sa att jag inte visste. Såklart att jag visste, egentligen. Jag har bara glömt, liksom. Det är så mycket just nu, med turnén och allt. Fan!”

Jag vet inte vad jag ska göra eller säga. Jag funderar på att klappa honom på huvudet, men kommer fram till att det inte är rätt sak att göra. Harry fortsätter, ”Hon blev arg, såklart. Du känner ju Remi. Kastade massa grejer. Jag har aldrig sett henne så upprörd. Hon sa att om vårt förhållande inte betyder lika mycket för mig som för henne, kan jag likaväl sticka. Så det gjorde jag. Typ. Mina grejer är kvar i lägenheten, men jag ska dit igen senare och se om hon har lugnat ner sig.” Han stönar och fortsätter att kasta ur sig svordomar. Jag vet verkligen inte vad han vill att jag ska göra, så jag bara sitter där, och hoppas på att hans utbrott inte väcker någon. Jag tvivlar på att Coco är hemma - med tanke på att det är söndag sover hon säkert över hos någon kompis på andra sidan stan. Det är Louis jag är orolig för. Nog för att han vet att vi är bästa kompisar och så, men om Harry ser Louis komma ut ur mitt rum, nyvaken och utan skjorta, är jag rädd att han kommer komma med förhastade slutsatser.

”Jag är ledsen”, mumlar jag i brist på annat att säga.

”Du kan väl prata med henne?” föreslår Harry.

”Jag vet inte ...” mumlar jag igen. Allt jag säger inför Harry verkar bli till ett enda mummel. Jag har liksom aldrig umgåtts med honom så här någon gång, utan Remi eller Louis. Plötsligt inser jag hur lite vi egentligen vet om varandra.

”Gillar du dem?” frågar Harry plötsligt. Jag rycker till. Under tiden jag varit upptagen i mina egna tankar har han rest sig upp ur soffan och gått fram till den stora skivspelaren i hörnet av vardagsrummet. I händerna håller han Arctic Monkeys senaste skiva, som jag har lyssnat non-stop på sedan den släpptes förra månaden.

”Ja”, svarar jag och reser mig upp från pallen. Jag känner mig obekväm i klänningen, och skulle helst vilja byta om till ett par jeans och en t-shirt. Harry tar ut skivan ur fodralet, och stoppar in den i spelaren. Sekunden därpå dunkar introt till Do I Wanna Know genom högtalarna. Jag korsar armarna över bröstet och himlar med ögonen när Harry gör ett misslyckat försök till en piruett över parkettgolvet. I nästa sekund fylls rummet av Alex Turners mörka stämma, och Harry hakar genast på.

"Have you got colour in your cheeks?

Do you ever get the fear that you can't shift the type

That sticks around like summat in your teeth?”

Plötsligt tar han tag i mig och drar mig närmare. Hans ansikte bara några centimeter från mitt, och jag kan känna bröstet röra sig upp och ner i takt till hans tunga andetag.

”Remi kallar det här för pundarmusik”, flinar han, och plötsligt verkar frustrationen vara som bortblåst.

”Jag vet”, säger jag, men det kommer fram som mer av en flämtning. Det känns konstigt att ha honom så nära, nästan intimt.

”Hon hatar min musiksamling”, säger han och backar tillbaka. Jag kan äntligen andas ut, men behöver luta mig mot soffbordet för att inte falla ihop i en klump på marken.

”Min också”, erkänner jag. ”Hon försöker fortfarande att få mig att lyssna på Justin Bieber.”

Harry gör ett äcklat ansiktsuttryck och jag skrattar roat. Han står vid skivspelaren igen och bläddrar i min stora samling av CD-fodral.

”Är alla dina?” frågar han samtidigt som han läser på baksidan av fodralet till en skiva med The Strokes.

Jag nickar. ”Min rumskompis tycker att jag är gammaldags som fortfarande använder CD-skivor.”

”Det har hon rätt i”, skrattar Harry och stoppar in en ny skiva i spelaren. ”Men det är fan mycket coolare än iTunes.”

Det välkända och tyvärr något uttjatade introt till The 1975s Chocolate fyller vardagsrummet, och Harry slår sig ner på soffan igen.

”Jag tycker att du ska be om ursäkt”, säger jag och drar ner klänningen som åkt upp på låret.

”Men hon blev ju helt galen ...” suckar han.

”Hon kommer att ha lugnat ner sig”, säger jag, utan att riktigt veta säkert. ”Jag lovar.”

 Hon är vacker. Fan, vad jävla vacker hon är. Varför har jag inte märkt det förut? Jo, kanske för att jag är ihop med en helt annan tjej – om hon fortfarande vill ha mig, så att säga. Fan.

”Vill du ha någonting?” frågar Eileen och drar ner klänningen över låret. Den där svarta, minimala klänningen som dödar mig lite mer inombords för varje sekund hon har den på. Jag antar att det var vad hon hade igår kväll, när hon gick ut med Niall och Louis. Jag hade velat följa med, egentligen, men tvingats avstå på grund av Remi. Visst, sexet hade varit jävligt bra, men jag undrar om det verkligen varit värt det. Nu vill hon ju inte ens prata med mig.

”Ja tack.” Det är inte jag som pratar, utan någon vars röst är betydligt ljusare. Jag vänder mig förvånat om och får syn på Louis, enbart iklädd ett par svarta boxershorts, stå i dörren till vardagsrummet. Han får syn på mig, och ser aningen förvånad ut. Jag nickar kort, och räknar genast in mötet till ett av de pinsammaste mötena mellan två bästa vänner i världshistorien någonsin. Jag är inte förvånad, egentligen. Jag har sett hur de håller på, och alla vet att ingen kille och tjej kan vara så bra vänner utan att någonting är på gång. Det, eller att någon av dem är gay. Det första alternativet verkar dock troligare, med tanke på att Louis har en flickvän. Louis har en flickvän. Är han alltså otrogen mot Eleanor? Allt blir plötsligt för mycket, och jag känner att jag måste ut här ifrån.

”Jag borde gå”, sluddrar jag och reser mig upp från soffan i en häftig rörelse.

”Det är inte som det verkar!” protesterar Eileen och håller upp händerna framför sig. ”Vi var ute och ...”

”Vi har inte sex”, avslutar Louis.

”Jag ska inte säga något”, försäkrar jag och börjar gå mot hallen, men Louis stoppar upp mig i dörröppningen.

”Vi har ingenting på gång”, säger Louis bestämt. ”Och för guds skull, säg ingenting till El.”

”Jag lovar”, muttrar jag. ”Släpp ut mig, Louis.” Han är egentligen flera centimeter kortare än mig, men ser ut som någon slags stor jätte där han står och fyller ut dörren. Han flyttar till slut på sig, och låter mig passera. Jag rycker ut den svarta rocken ur garderoben och drar den över axlarna. I vardagsrummet hör jag fortfarande Eileen och Louis:

”Vad ville han”, frågar Louis, nästan fientligt.

”Han och Remi har bråkat”, svarar Eileen.

”Jag visste inte att ni var så bra vänner”, grymtar Louis.

”Det är vi inte”, svarar Eileen, och jag känner hur det hugger till i bröstet. Hon har rätt, naturligtvis. Jag har knappt lagt märke till Eileen innan. Inte innan jag insåg hur bra musiksmak hon har, eller hur vacker hon ser ut iförd gårdagens sminkning och en tajt klänning. Eileen hade aldrig varit mer för mig än Louis kompis. Och Remis, naturligtvis.

”Varför kom han hit då?” frågar Louis. Jag orkar inte höra mer, och skyndar mig ut genom dörren till lägenheten innan jag ens fått på mig handskarna. Varför kom jag hit? Jag vet inte. Det hade känts som rätt sak att göra. Eileen är Remis bästa kompis i hela världen – om någon vet hur Remi fungerar måste det vara hon. Tydligen hade det visat sig vara helt fel sak att göra, för nu är jag plötsligt kåt på min flickväns bästa vän. Ja, jag sa det.

_______________________________________________________

Oj, Harry verkar ha det jobbigt, minst sagt. Nu till några frågor:

1. Tycker du att Remi gjorde rätt som sparkade ut Harry?

(inte en fråga) 2. Om du inte har hört Do I Wanna Know med Arctic Monkeys, sök upp den och föreställ dig Harry sjunga med i introt. Varsågod.

3. Har du något speciellt "ship" ännu?

4. Vad tycker du hittills? Någonting jag kan förbättra?

[ Vill bara varna er på förhand över att det antagligen kommer att bli ganska så barnförbjudet framöver, så rekomenderar inte att ni läser den här fanficen om ni är under 13 år. ]

Redan när jag vaknar är det alltid fullt av liv på gatorna. Stressade kontorsnissar iklädda välknutna slipsar och bärandes på portföljer, hurtiga joggare ute på en tidig morgonrunda, turister som vill hinna till de populäraste attraktionerna innan de öppnar. Ja, det vimlar helt enkelt av allt möjligt folk på Londons stenbelagda gator.

Från min lägenhet i Kensington har jag utsikt över precis allting, och låt mig försäkra dig om att det är en minst sagt anmärkningsvärd syn.

Jag sträcker ut armen och trevar med fingrarna längs den tomma sidan av dubbelsängen, sidan som varit så gott som orörd så länge jag kan minnas. Någon dag, tänker jag för mig själv, ligger där mannen i mitt liv. Om jag någonsin hittar honom, så att säga. Jag tror på äkta kärlek, det är bara att jag inte har upplevt den ännu. Det kanske låter löjligt, som att tro på enhörningar eller magi, men till mitt försvar har jag faktiskt beskådat kärlekens under med mina egna två ögon: mellan min bästa kompis Remi och hennes pojkvän Harry. De är som gjorda för varandra, Harry och Remi. Jag har aldrig i mitt liv sett ett så perfekt par - inte ens på teve eller i en Jane Austen-roman. De är egentligen varandras raka motsatser – Remi den tjejiga tjejen; klädd i rosa och besatt av JBiebs, tjejen som skrattar för högt åt andras skämt och alltid ska ha kontrollen över precis allting. Sedan har vi Harry; den mystiska indiekillen som mest hänger på, skrattar mest åt sina egna (fullkomligt värdelösa) skämt och gör allting för att hålla sin älskade Remi tillfredsställd. – men på något sätt funkar det. Som en jordnötssmör och bananmacka – det låter fruktansvärt äckligt innan man har provat en, men sedan vill du aldrig någonsin äta någonting annat igen. (tro mig, jag talar av erfarenhet.) Faktum är att det är lite min förtjänst att de blev tillsammans. Eller ja; min och Louis. Det var faktiskt vi som introducerade dem för varandra, en kväll för drygt ett år sedan. Louis har varit min bästa killkompis sedan jag kom till London för tre år sedan, och vi kan verkligen prata om allt. Det är en ganska konstig vänskap egentligen - inte alls som den mellan mig och Remi. Jag och Remi bråkar om allt möjligt, tjejgrejer, medan jag och Louis inte har haft en enda argumentation sedan vi träffades. Jag känner faktiskt att jag kan prata om mer med Louis än vad jag kan med Remi. Speciellt killar. Louis är ju kille, så han har koll på sådant. Det har aldrig varit mer än så, mer än vänner. Louis kunde lika väl ha varit en tjej, för jag ser inte honom på det där sättet. Dessutom har han flickvän.

Jag kommer på mig själv med att le fånigt där jag ligger på sängen och njuter av solstrålarna som träffar mig i ögonen och skapar skuggor på madrassens vita översida. Efter att ha legat och dragit mig i ett par minuter, tvingar jag mig motvilligt upp ur sängen, redo att omfamna dagen. Trots att det redan är i början av Oktober, skiner solen utanför fönstret och termometern visar sjutton grader Celsius. Alltså behöver jag bara dra på mig en tunnare tröja över jeansen. Jag väljer en lila tröja i tunt material och känner det skira tyget mot huden. På vägen till köket sticker jag in huvudet i Cocos rum, och noterar att hon fortfarande sover. Coco är min rumskompis, och även en engagerad festprisse. Jag bestämmer mig därför för att låta henne sova, och stänger försiktigt dörren efter mig. Väl i köket öppnar jag kylskåpet, som tyvärr gapar tomt. På en av de små glashyllorna står ett halvt paket utgången mjölk, på en annan ligger en möglig vattenmelon och i dörren finns det två Dr Pepper (Cocos) och en flaska chokladsås. Jag rynkar näsan och stänger dörren. Får bli till att äta ute, tänker jag för mig själv när jag plockar upp mobiltelefonen som ligger på köksbänken. Jag klickar ihop ett snabbt sms som jag skickar iväg till Remi, och går in i badrummet för att fixa håret och lägga på det obligatoriska sminket. När jag kommer ut från badrummet, fem minuter senare, ser jag att Remi har svarat på messet.

Remi Fitzpatrick (09:38)

Sure! Ses på Sandy's om tjugo!

Eileen Archer (09:43)

På väg! :)

Jag klickar på 'skicka' och stoppar ner mobilen i fickan på jeansen. Innan jag lämnar lägenheten plockar jag upp fransväskan som ligger på en stol i hallen, och hänger den över axeln. Eftersom det är lördag är gatorna inte lika fulla på folk som de kan vara på vardagsmorgnarna, och jag lyckas ta mig till Sandy'spå elva minuter prick. Det lilla caféet ligger ett par kilometer utanför Londons centrum, och serverar den bästa frukosten i hela staden. Mannen som äger caféet, Mr Nicholson, har döpt det efter sin fru, och båda två brukar jobba sida vid sida med att koka tevatten och steka bacon till de trogna frukostgästerna. När jag kommer in genom dörren plingar en klocka ovanför mitt huvud, och jag får syn på Remi i ett hörn av rummet. Hon har redan en ångande kopp kaffe framför sig och vinkar ivrigt med ena handen när hon får syn på mig. Jag hälsar hastigt på Mr och Mrs Nicholson vid disken innan jag slår mig ner vid bordet där Remi satt sig. Jag hinner knappt hänga ifrån mig handväskan över stolsryggen innan Remi utbrister, ”Gissa vilken dag det är på fredag!”

Jag skrattar åt hennes upphetsning och slänger iväg en ren gissning. ”Din födelsedag?”

”Den är i maj och det vet du”, suckar hon och himlar med ögonen. ”Gissa igen!”

Jag lutar mig tillbaka på stolen och sträcker ut armarna. ”Jag ger mig, säg bara!”

”Okej”, ett litet leende sprider sig över de rosamålade läpparna och hon tvinnar en blond hårslinga mellan fingertopparna. ”Det är Harrys och min ettårsdag!” Hennes röst är så full av glädje när hon säger det, att jag blir varm i hela kroppen. Jag avundas henne, naturligtvis – att hon har funnit den rätte, men inte jag. Men hon och Harry är så lyckliga tillsammans, att jag aldrig skulle ta det ifrån henne. ”Det är ju underbart!” säger jag och kramar om hennes hand under bordet. ”Vad tänker ni hitta på?”

”Jag vet inte”, fnissar Remi och drar fingrarna genom håret. ”Jag hoppas att han hittar på något superromantiskt. Det skulle vara typiskt honom.”

Just då dyker Mr Nicholson upp vid vårt bord med ett anteckningsblock och frågar ”vad han kan bjuda de sköna damerna på idag då”. Jag beställer stekt bacon med äggröra och en kopp te, medan Remi bestämmar sig för pannkakor med extra sirap. När han har slagit igen anteckningsblocket igen och satt tillbaks pennan på sin plats bakom örat, försvinner han bort mot köket och jag och Remi fortsätter vår diskussion.

”Ja, det skulle vara likt Harry”, instämmer jag samtidigt som jag känner mobilen vibrera i fickan. Jag låser upp den uråldriga saken (tro mig, jag är den enda i hela världen som inte har en iPhone), och ser att det är ett sms från Louis.

Louis Tomlinson (10:14)

Ni kommer väl på konserten ikv? xx

”Vem är det?” frågar Remi nyfiket.

”Louis”, svarar jag. ”Han undrar om vi kommer på konserten.”

”Självklart”, säger Remi glatt. ”Jag skulle inte missa att se min pojkvän sjunga för allt i världen!”

Jag himlar med ögonen åt att Remi verkar vara helt omedveten om att det finns fyra andra killar i One Direction, förutom hennes åh så perfekta Harry Styles. Jag svarar på Louis mess och säger att vi absolut kommer. När jag stoppat ner mobilen i fickan igen dyker Mr Nicholson upp med vår mat, och vi hugger in utan att tveka. Om du någonsin kommer till London, måste du besöka Sandy's Café. De har verkligen den bästa äggröran i hela världen, minst. Hela universum, till och med.

”Har du bestämt dig än, förresten. Om musiken, du vet?” frågar Remi plötsligt med munnen full av pannkaka.

”Ja”, svarar jag och petar upp lite äggröra på gaffeln. ”Och jag vill inte ha hans hjälp. Om jag ska bli upptäckt, vill jag bli det på egen hand, utan hjälp av min superstjärna till bästa vän.”

Man kan säga att jag har sjungit lika länge som jag har kunnat prata. Det finns inget som gör mig lyckligare än den där känslan av att sätta en hög ton, eller när man lyckas skriva en egen låt som inte är extremt dålig. När jag mår dåligt – när allting känns sådär hopplöst och man bara vill dö – gråter jag inte. Inte heller skriker jag, eller slår sönder saker. Jag sjunger. Det är som en slags terapi för själen. Jag berättade det här för Louis en gång, och sedan den dagen har han tjatat på mig om att låta honom tala med några musikproducenter som kan hjälpa mig att slå igenom. Jag har protesterat varenda gång det kommit tal, för även om jag inte vill något hellre än att sjunga för en publik, så vill jag att det ska vara min egen förtjänst. Inte en chans att jag tar någon enkel genväg dit. Jag tycker om att jobba för att nå mina mål. ”Om det är enkelt att nå dem, är de inga riktiga mål, bara hållplatser på vägen dit”, sa alltid min farmor. Eller så var det uteliggaren bakom hyreshuset.

”Hur har du tänkt göra det då?” frågar Remi och höjer ena ögonbrynet. Hon har alltid varit snabbare på att äta än mig, och är redan klar med alla sina pannkakor medan jag har två bacon och det mesta av äggröran kvar på tallriken.

”Jag … ”

”Fattar du hur svårt det är att bli upptäckt, Eileen. Så gott som varenda unge drömmer om att slå igenom som sångare, skådis, dansare eller konstnär. Men de flesta misslyckas. Inget illa ment, men jag tycker verkligen att du ska tänka över Louis erbjudande. Jag vet att han inte är min favoritperson i hela världen, men det är en fantastisk chans för dig att bli någonting.”

”Jaja”, suckar jag. ”Jag ska tänka på saken.”

Lögn. Jag har tänkt färdigt, och jag tänker minsann ta mig dit på egen hand.

 

Skrik. En himla massa skrik. Främmande röster som ropar hans namn. Min pojkväns namn. Jag borde kanske bli avundsjuk, eller rent av upprörd, men faktum är att jag känner ett styng av tillfredsställande. Han är min, tänker jag och ler malligt för mig själv. De här tusentals tjejerna som skriker hans namn, de kommer aldrig få honom, inte som jag. De kommer få nöja sig med en pappdocka i verklig storlek, medan jag har äkta vara. Jag känner mig som vinnaren i ett lotteri, där Harry Styles eftertraktade hjärta är högsta pris.

Jag känner hur Eileens hand trevar efter min, och jag knyter mina seniga fingrar runt hennes. Hon har ögonen fokuserade på scenen. Men inte på den långa, välbyggda killen med vilt, lockigt hår och tajta jeans – faktum är att hon ser rakt förbi honom, på killen bredvid honom. Killen som är betydligt kortare med lång, lite underlig ansiktsform och brunt hår som ligger rakt på huvudet. Louis Tomlinson. Vi har aldrig riktigt kommit överens, jag och Louis. Jag misstänker att han fortfarande är arg på mig sedan jag praktiskt taget kallade honom gay för något år sedan. (till mitt försvar känner jag ingen annan heterosexuell kille som går klädd sådär) Vi försöker så gott vi kan att inte bråka – han är trots allt bästa kompis med både Harry och Eileen – men ibland går det inte alltid vägen, och det blir oftast mycket munhuggande.

Killarna påbörjar sin sista låt och stämningen är på topp i stadion. Jag och Eileen hoppar på stället och sjunger med så högt vi kan. Aningen falskt från min sida, men självklart sjunger Eileen helt fantastiskt. Jag förstår inte varför hon är så envis med att göra allting själv. Om hon bara hade låtit Louis eller rent av Harry hjälpa henne, hade hon säkert varit på radion vid det här laget. Men självklart vill Eileen inte ha någon hjälp, det är sådan hon är bara. Det är ett under att hon ens går med på att låta sin rumskompis betala halva hyran - om hon hade haft pengarna hade hon säkert valt att betala hela summan ur egen ficka. Eileen skrattar när Harry och Liam krockar in varandra, och faller mot scengolvet. Jag stämmer in och vi skrattar och sjunger vartom, så att det nästan låter som att vi gråter. Jag kramar om hennes hand, och hon kramar min tillbaks. Bästisar för alltid, det är vi det. Eileen Archer och Remi Fitzpatrick, systrar i själen. Vad som än händer, kommer jag alltid att älska Eileen mer än någonting annat.  

________________________________________________

Troligtvis en himla massa stavfel, men vad i helvete! Hur som helst är första kapitlet uppe!

Lite frågor, om ni inte vet vad ni ska kommentera:

1. Blir du lockad att läsa vidare?

2. Vad tycker du om karaktärerna? Vem gillar ni mest, Eileen eller Remi?

3. Hur skulle du känna dig i Remis situation - att ha Harry Styles som pojkvän?

4. Eileens favoritstad är London, men vilken är din favoritstad i hela världen?

I nästa kapitel dyker killarna upp, så om ni vill läsa mer får ni faktiskt kommentera ;)

(+2 kommentarer till nästa kapitel?)